Hela huvet stormar

Jag fotade ett barn idag, som var helt tjurig och vägrade se det minsta lilla glad ut.
Mamman var jobbig och lockade med Läckerol om han visade ett litet leende, men ungen vägrade och fick minsann Läckerol ändå.
"Haltablet", sa han hela tiden tills mamman tröttnade.
Så var det någonting jag gjorde som fick ungen glad under någon sekund och jag hann knäppa en jättefin bild. Pustade ut för att allt trulande var över och visade mamman bilden så att hon skulle få se hur fin den blev, äntligen.
"Jag tycker han ser lite utvecklingsstörd ut", sa hon bara.
Hur kan man ens säga så om sitt eget barn! Ett helt vanligt, avslappnat fint leende. Är man utvecklingsstörd då?
Jag insisterade på att bilden var jättefin, men hon ville inte ge sig. Jag hade redan hållt på i säkert 20 minuter med ungen (normalt tar det någon minut), så jag visste att det absolut inte skulle kunna gå att få bättre. Det var ett väldigt utspritt schema, så jag kunde ta mig den tiden, men jag bara hoppades på att det skulle komma ett nytt barn så jag kunde köra hem dem någon gång! Men icke.
Tillslut kom Thomas som skulle hämta något i rummet jag var i. Han började skoja lite med barnet, ungjävlen spottade och räckte ut tungan åt honom! Han förstod minsann att jag inte hade det lätt... Han fick syn på bilden och lyckades tillslut få mamman att gå med på att välja den "utvecklingsstörda".

Ibland förstår jag mig inte på folk. Det går ju inte att pressa fram ett leende hon någon som verkligen inte vill, fast man försöker med alla trix man har. Jag vill väl inte hålla på hela kvällen med hennes ungjävel!
Föräldrar kan vara pain in the ass ibland...