Hela huvet stormar

Hemma nu.
På Valstorpsvägen, Öbonäs, Norrköping, Sverige.
Känns hur konstigt som helst.

Jag fick en liten chock när jag kom in i huset, ställde mig i hallen och tittade mig omkring.
Nu ska jag bo här.
Här ser allt ut precis som förut, men det känns inte som mitt hem längre.
Nu ska jag bo här. Med mina föräldrar och syskon.
Jag har inte bott här på över åtta månader och nu förväntas jag göra det igen.
Det känns som att jag går baklänges. Som att dessa åtta månader har suddats ut och jag är tillbaka från början igen.
Konstigt.

Jag packade upp väskan, visade mina nya kläder och roliga souvernierer och delade ut presenter - två t-shirts med underbart roliga tryck på till Malin (men den med massa pandor var tydligen för pinsam att ha i skolan), snygg rutig svartvit skjorta till Erik, t-shirt med Sydneytryck till pappa och duk med aborgintryck till mamma.
Gillades. Bra.
Sedan blev det supersmaskigt grillat till kvällsmat och en titt på den nya LCD-TVn och Eriks gamla rum med kanintapeter (stackare som fick bo där inne tills han var 14) som gjorts om till förråd.

Sen kändes allt ganska bra ändå.
Jag kan nog klara av att bo här. Ett tag.
Men jag får ta och börja leta efter en egen lägenhet. Jag känner mig som ett barn här hemma. Samtidigt är det rätt skönt att få all mat lagad åt sig och inte behöva bry sig särskilt mycket om tvätt och disk och sådant...