Hela huvet stormar

Jag börjar redan ångra mig över jobbet lite. Att jag sa upp mig alltså.
Eller jag vet inte.
Nu måste jag ge mig ut och söka jobb igen. Som jag gjort de senaste två månaderna utan att få något.
Men hela veckan när jag har jobbat så har det inte känts rätt. Det har inte varit alls kul, förutom innan och efter jobbet och på lunchrasterna. Det räcker inte. Jag tjänade ju knappt något heller.

Jag är inte typen som brukar ge upp i första taget. Går något dåligt så kämpar jag tills det går som jag vill. Förutsatt att det jag sysslar med är kul. Är det inte roligt så är det inte så mycket mening att kämpa. Än mindre när man inte mår bra av det man gör.

Jag har alltid haft svårt att prata med folk. Det kommer inte naturligt för mig. Jag blir ofta tyst och vet inte vad jag ska säga. Jag gillar verkligen att prata och ha kul med människor jag tycker om, men jag är sällan den som driver på samtalet. Jag behöver någon som ställer frågor och kommer på nya ämnen att prata om. Då kan jag ha hur mycket som helst att säga.
Det är inte det att jag är blyg, utan det är så att tankarna och orden bara tar slut ibland. De behöver fyllas på av någon annan.

Jag tänkte att det skulle bli bättre av jobbet. Att det skulle gå lättare om jag blev tvingad att prata med en massa människor. Kanske lite.
Ibörjan vågade jag inte gå in och prata med någon i affärerna, visste inte vad jag skulle säga. Jag var tvungen att skriva ner min "pitch" så att jag visste ord för ord vad jag säga när jag skulle sälja. Efter ett tag vågade jag gå in och prata om jag hade min ledare med mig, som fick backa upp och rätta till om något blev fel. Dagen efter så klarade jag av allt själv på egen hand, men jag var fortfarande väldigt osäker.

Det kändes bättre efter första veckan, men jag kände mig ändå inte säker. Det var inte roligt.
Så även om jag vågade mer och mer så kom jag tillslut fram till att det här inte passade mig.
Så var det med det.
Om jag gjort rätt återstår att se. Hoppas på ett bättre jobb.