Hela huvet stormar

Mitt humor gar upp och ner hela tiden.

Ibland kanner jag mig jatteglad, tycker himla mycket om jobbet och tjejerna jag arbetar med, trivs med att vara langt borta i Australien. Tanker pa allt jag har upplevt har. Kanner mig stolt over allt jag har klarat av.
   Ibland kanner jag att jag absolut inte passar in, kanner mig vilsen. Spraket gor det svart for mig. Ett sprak som inte ar mitt, ett sprak som inte kommer helt naturligt hur mycket jag an lar mig. Jag hanger inte med i vad folk sager, kanner mig trog och vet inte vad jag ska saga.
   Andra dagar flyter spraket pa hur bra som helst, jag skamtar, har kul och skrattar. Forstar inte alls hur jag kunde kanna mig helt nere dagen innan.
   Sedan blir jag svag, bryter ihop for minsta lilla, klarar inte att sta emot en enda motgang. Grater.
Grater nar ingen ser. Grater nar for manga ser.
Jag forsvinner bort, blir tyst. Jag finns inte. Jag ar olycklig. Jag kanner olycka for att jag upplevt det som ar battre. Jag har lyckan att veta att jag kan ma battre. Om ett tag. Om ett par minuter. Om ett par dagar. Man vet aldrig nar gladjen kommer.
   Jag langtar hem.
Till en basta van som man inte behover bevisa nagot for.
Till en familj som alskar mig for den jag ar. Saknad.

Inte ens tva veckor kvar nu.
En vecka i Canberra. Puh.
En i Sydney. Hurra!
Kommer sakna Australien nagot otroligt hur myckat jag an vill hem nu.
For nar man kommer hem blir allt som vanligt.
Jag har upplevt helt otroligt bra saker har, men det ar omojligt for nagon annan att forsta vad jag har varit med om, alla manniskor jag har traffar, alla platser jag har varit pa, hur mycket jag an berattar om det.
For deras liv har inte andrats markvart.
Dar hemma ar allt som vanligt.
Dar hemma ar jag den vanliga Moa, aven om jag inte kanner mig som jag gjorde for 8 manader sedan.

Jag far ge mig ut pa nya aventyr.
Snart.