Hela huvet stormar

Wohoo!
Nu har jag gjort det. Antligen.

Jag har hoppat fallskarm!!!

Nagot av det basta jag nagonsin gjort. Sa satans jakla haftigt!
En helt otrolig, obeskrivlig kansla att falla fritt i luften.
Helt galet att kasta sig ut fran ett flygplan 3,6 km upp over marken, med killen bakom mig som enda sakerhet.
Jag var tvungen att lita 100% pa att han jag var fastspand i visste vad han sysslade med, medan vi rasade ner mot marken i 200 km/h.
40 sekunders fritt fall. De haftigaste 40 sek jag nagonsin upplevt.

Allting gick sa snabbt sa att jag inte alls hangde med i vad som hande.
Plotsligt hade vi natt ratt hojd med det lilla propellerplanet och det var dags att hoppa.
"Pressa huvudet mot mig och boj benen bakot sa att kroppen blir som en banan" var allt jag fick veta innan dorren oppnades och jag sag Emelie och hennes kille hoppa ut ur planet och forsvinna ner mot marken.
"Herregud, vad i helvete halller jag pa med, jag kommer att do!" vad det sista jag hann tanka innan aven vi kastade oss ut. Det fanns ingen tid att tveka, bara infinna sig i den extrema upplevelsen.

Fallet. Det gick inte att fatta att man foll. Det kandes inte som att man kom narmre marken och att det var nagon fara for att krascha, for att marken var sa himla langt ner att man inte hade nagon uppfattning om avstand over huvud taget. Det kandes inte heller nagot i magen som det gor nar man aker berg-och-dal-bana, utan man bara svavade fritt som en fagel fast i en otrolig hastighet.
Jag onskar att det hade varat langre. Sa pass lange att jag kan fa tillbaka kanslan, for det ar inte mycket jag minns nu.

Nar fallskarmen falldes ut var det minst lika haftigt. Vi for snabbt uppat och sedan seglade vi sakta ner mot marken. Nu hade man verkligen tid att kolla pa den himla fina vyn over Lake Taupo - Nya Zeelands storsta sjo och man sag hur langt som helst i den molnfria himlen.
Jag fick halla i de tva handtagen och styra fallskarmen.
Drog man i bara ett av handtagen sa snurrade vi supersnabbt runt i en liten cirkel och det kandes ordentligt i magen kan jag lova! Sa sjukt kul! Som att jag var en liten propeller som fardades ensam hogt over marken.

Nar vi kom narmre marken tog killen over styrningen igen, men han gjorde mig inte sarkskilt lugn nar vi skulle landa
"Oh shit, I totally fucked this up!' ropade han samtidigt som vi svangde over ett staket.
"Fan, fan, det har gar inte bra!" tankte jag, men vi lyckades landa valdigt smidigt pa grasmattan trots allt. Tur det.

Sa fort vi hade landat ville jag bara upp i planet och gora det igen. Gaaah, sa jakla kul!
Nagon gang maste jag gora om det.
Far ni chansen att hoppa fallskarm, ta den for tusan!