Hela huvet stormar

Jag var hos tandläkaren för en timme sedan för att fixa bettskena - en plastgrej som ser ut som ett tandskydd som man har på natten. Jag gnisslar tänder om nätterna.
Jag hade det förut, men eftersom jag hade tandställning så passade den inte i bettet längre. Så den kastades.
Jag förstår inte riktig varför den inte passade och varför de kastade den. Jag hade ju liksom tandställningen i underkäken och bettskenan i överkäken. Men men. Den passade inte i alla fall.

Så de smetade in en metallskopa med blått klägg som trycktes upp i käften på mig. Det gjorde fasligt ont när kanterna på skopan skavde mot tandköttet. Fasen vad hon pressade. Men det var tydligen nödvändigt för att få ett bra avtryck. Annars hade vi fått göra om det - inte roligt.
När klägget stelnat var det dags att ta bort det. Det blev ett fasligt sug så att det kändes som att tänderna skulle ryckas med. Därefter samma sak i underkäken.
Jag kände att tårarna var på väg. Men jag gråter aldrig av smärta. Gnyr en smula bara. Jag gråter för en massa annat, men näst intill aldrig när det gör ont. I så fall är det för att jag tvingar fram tårar för att folk ska tycka synd om mig. Trams.

Egentligen hatar jag den jäkla bettskenan. För att tänderna är ömma när man vaknar eftersom den sitter så fruktansvärt tajt. För att man får så hemskt dålig andedräkt och snustorr mun på morgonen av någon anledning. För att man inte ser riktigt klok ut och lespar när man pratar.
Men tydligen så behöver jag den för att inte förstöra mina tänder.

Mina tänder är inte mina vänner.