Hela huvet stormar

Efter finspångsuppträdandet blev det dags för schlagerkväll hos Becka. Eurovision Song Contest beskådades med stor inlevelse och Emelie gjorde ett poängschema där vi bedömde alla bidrag och skrev små kommentarer som "Brun glad man", "Ottentjej", "Man med kvinnoröst", "Anorektisk silvertjej", "Bajsgirls" och "Plasttjej med urringning" (försök att gissa länderna!), allt för att minnas bidragen. (Det här måste vara den längsta meningen hittills på bloggen...) Och det fungerade faktiskt riktigt bra! Jag som brukar ha stora problem med att ens komma ihåg det ledande bidraget, mindes nu allting. Men, det kan också ha berott på att jag sett alla låtar 125 000 gånger i "Inför Eurovision Song Contest", de två semifinalerna, samt på SVTs hemsida. I år lyckades jag bli ett riktigt Eurovision-freak, något som också märktes i röstningen, där jag satta klart höst poäng på de flesta bidragen.

Såklart vann fel låt. Ryssland. Inget fel med den låten, men det var absolut inte den bästa. Såklart skulle Sverige vinna, men Europa blev nog avskräckt av Perellis alienlook. Annars höll jag och Klara på Turkiet och alla förutom jag på Danmark. Island var också en av de bästa, men den låten tyckte inte de andra om. Frankrike gillade vi allesammans.


Turkiet - Mor ve Ötesi - Deli

Björn Gustafsson skämde ut Sverige i röstningen. Vi skrattade så vi grät, men resten av Europa måste trott att han var någon sorts efterbliven liten tramskille med ig i engelska.


Jaja, inte gick det särskilt bra för Sverige i år heller. Vi fick inte ens ge 12 poäng åt oss själva...

Vi var alla väldigt snyggt schlagersminkade, vilket var lite pinsamt när vi skulle ner till Otten för att hämta studenthäften. Vi fick ett varsitt, trotts att vi bara hängde i ingången. Nu blir det fest på studentveckan!

Sedan blev jag så fruktansvärt arg. På parkeringen utanför Rebeckas fönster var det ett gäng ungdomar som försökte välta en bil. Jag trodde först att det var min bil och blev förbannad så in i helvete, men det visade sig att det var en likadan, men inte min. Det kom förbi en gubbe med en hund, så då slutade de. När han sedan gått en bit gav de sig på nästa bil, jag blev då så arg, utan att jag kan förklara varför, att jag bankade så hårt jag kunde med handflatan i Beckas fönsterruta, för att skrämma iväg de. Ilskan gick liksom enda ut i armen, men jag kan inte alls förstå varför jag blev arg. Det bara kokade inombords. De försvann i alla fall, men hittade säkert på bus någon annan stans.