Hela huvet stormar

Igår var sötaste Linda här och kom med presenter. Och hon fick presenter av mig.
Vi hinner ju aldrig ses, så fast jag fyller 6 september och hon den 16e, så fick vi fira varandra nu.
Jag fick supersnygga stora tekoppar, svarta med röda mönster på. Ja, ni kan ju se själva:

Jag måste njuta av dessa med gott mintte och rostat bröd!

Linda verkar ha planerat sitt liv flera år framåt. Kanske blir det av, eller så är det mest önskedrömmar. En massa resor hon vill göra, olika jobb för att ha råd med allting och sen utbildning. Jag vet inte om jag är avundssjuk för att hon verkar ha bestämt sig för vad hon vill syssla med några år framöver, eller om det mest känns skönt att jag tar det lite som det kommer. Jag tror på det sista, faktisk.

För även om jag sitter och tänker ut vad jag vill göra med mitt liv, så kommer det nog inte bli så i alla fall. Det känns nästan lite jobbigt när folk frågar mig saker om framtiden;
Hur länge ska du stanna i Australien? Vill du fortsätta med skolfoto nästa år? Kommer du tillbaka till cirkusen sedan? Vad vill du utbilda dig till? Tänker du läsa vidare nästa år? Vill jag ens plugga över huvud taget...?
Jag tar det när jag kommer dit helt enkelt.
Kanske får jag en knäpp när jag är i Australien och vill tillbringa resten av mitt liv i bushen. Kanske stöter jag på något jätteintressant jobb som jag fastnar helt för. Kanske blir jag toalt less på livet och inte vet vad jag ska ta mig till.
Det tar vi då.