Hela huvet stormar

Första uppdateringen på en vecka! Hurra!
Sanningen är att jag inte mår så bra just nu.

Ibland kommer jag bara att tänka på något som gör mig upprörd eller stressad och så blir jag bara jätteledsen. Kan inte ta mig ur det. Gråter, får ångest och panik.
Fan. Fan. Fan.

Plötsligt blir jag bara så himla ledsen utan att jag förstår vad det beror på. Jag kan sitta i flera timmar och bara gråta och tycka att allt är jävligt. Sedan går det bara över. En boll i  magen som med ens löses upp. Så kommer det upp en jobbig tanke och jag blir lika ledsen igen.
Jag orkar inte med det här. Det har varit såhär för länge.

När jag är på jobbet lyckas jag hålla humöret uppe. Även om saker skiter sig och ingen finns där för att hjälpa mig så klarar jag ut det. För att jag måste. Är jag inte positiv och inte har koll så märker eleverna det direkt. De lyssnar inte, ler inte - det syns på mina bilder helt enkelt.

När jag sedan kommer hem släpper anspänningen. Jag slappnar av och då kommer alla känslorna. Jag börjar tänka på annat som inte har med jobbet att göra, saker som oroar mig eller som jag inte trivs med i tillvaron. Som pengar. Som framtiden. Som fritiden.
Eller så är tanken kvar på jobbet. Det är omöjligt för mig att släppa det helt. Jag tänker på hur dagen har gått, saker jag kunde gjort bättre och oroar mig inför morgondagen.
Men, sanningen är att jag kan det här nu. Jag måste lära mig att koppla av, för egentligen finns det inget att oroar sig för. Jag är bra på det här!

Vissa dagar stannar jag hemma för att jag känner mig nere i stället för att komma ut och träffa folk.
Fel, fel, fel!
När jag umgås med folk jag tycker om är jag nästan alltid på bra humör. Underbara människor som gör mig glad och får mig på andra tankar. Som Anna, Jossan, Emelie, Becka, Linda. Tack.

Skärp dig nu Moa.