Hela huvet stormar

Igår var jag på stan med Linda som sagt. Och som jag sa igår måste jag berätta om när vi blev så jävla lurade!

Plötsligt stannade två killar oss på Drottninggatan för att fråga oss om vägen. De sa att de hade gått runt i flera timmar och letat efter Cubbar på Kungsgsgatan där de skulle möta en kompis från Universitet.
En av killarna kom från Stockholm - Emil, den andra från Birmingham i England - Amir, så vi fick snacka engelska med dem.
Vägbeskrivning var inte det lättaste, de hade verkligen inte koll på någonting, så vi bestämde oss för att följa med dem dit i stället. Jag skulle ändå lägga i mer parkeringspengar till bilen vid Louis DeGeer - åt rätt håll liksom.
De var faktiskt riktigt trevliga, även om britten var lite dryg, men ändå kul att snacka med.

När vi väl kom till Cubbar så tänkte vi att vi lika gärna kunde följa med dem in och spela biljard. Jag brukar vara helt värdelös, men den här gången gick det faktiskt riktigt bra! Satte de flesta bollarna (heter det så? kloten?) och det var för första gången väldigt roligt.

Sen skulle vi lära engelsmannen svenska. Emil sa en massa ordspråk på svenska som vi försökte översätta och försökte Amir härma på svenska. Först sa Emil alla orden sakta var för sig - Morgonstund.. haaaar.. guuuld.. i.. muuun! Så upprepade Amir, ord för ord. Bröt en del, men det lät ändå okej.
Sen sa Emil allting snabbt i en följd, två tre gånger. Amir blundade och koncentrerade sig, memorerade exakt hur det skulle låta.
Sen sa han det bara - på helt perfekt svenska! Tusan vad imponerade vi blev!

-Bild här- men min sladd till kameran är ligger ute i bilen...

Vi körde två omgångar biljard, sen fick det va bra för att jag skulle träna och blabla...
Vi gick ut på gatan och snackade lite.
Då avslöjade dem sig - Amir kom inte alls från England!
Han kom från Helsingland för i helvete! Kunde svenska såklart.
De pluggade här, det var sant, men liksom. Så jävla dum jag kände mig!

Här hade man gått och blivit imponerad över att han uttalade alla svenska uttryck svinbra så jäkla snabbt och sen... pinsamt!
Han satte den brittiska accenten på pricken. Han uppförde sig som en britt... Varför skulle man misstänkt något?
Han hade varit i Birmingham och jobbat ett år. Så, det förklarade saken.

Nä, det blev bara så himla awkward sen. Jag visste inte alls hur jag skulle bete mig. Kände mig helt korkad som hade gått på det. Men de gjorde det så jäkla bra! När vi pratade svenska blev Amir typ sur för att vi lämnade honom ute ur samtalet. Fast han fattade allt vi sa så kom han inte av sig och kommenterade grejer vi pratade om. Det värsta var att Amir blev så jäkla självsäker när han märkta att vi hade gått på det. Överdrivet kaxig. 
De fick våra nummer med. Orka ses igen.