Hela huvet stormar

Puh! Jag hann!
Varför är det alltid så? Alltid i sista minuten.

Jag tycker att jag är ute i god tid men ändå så blir det jämt såhär. Det är det där lilla sista som alltid tar mycket längre tid än vad jag tror.
"Ah, just det, soporna! Just det, disken! Just det, stänga alla dörrar så att inte råttan smiter in någonstans!"
Så har en halvtimme sprungit iväg och jag förstår ingenting.

Nu sitter jag iallafall på tåg 106 mot Stockholm.
Utan matsäck - den ligger kvar i kylen.
Det lär vara mögligt och härligt när jag kommer hem igen...