Hela huvet stormar

Vilken fruktasvärt hemsk och fin och känslosam dag.
En dag man helst inte vill uppleva. En vän som tog sitt liv har nu begravts.
En vän som bara blev 18 år.

Länge sedan jag grät så mycket.
Så fina tal och sånger, så många minnen.
En fin person fylld med energi, glädje och ett stort hjärta, Cristian.
Aldrig förr har jag sett så många ledsna människor samlade.
Familj, vänner, scoutförbundet, rugbylaget, cirkusfamiljer. Flera hundra personer.
Många av mina vänner och deras föräldrar. Tragiskt allting.
Det märktes att han var en väldigt speciell och omtyckt person, älskad och saknad.


Begravning i Simonstorps kyrka.

Bara avskedstagandet vid graven tog en timme. Så mycket människor som ville säga farväl.
Så hemskt att se kistan sänkas ned i marken, så ofattbart att inse att Cristian ligger där nere nu, under jord. Så hemskt att inte kunna göra mer än att säga ett par ord och låta en ros falla ner på hans viloplats.


Det var minnesstund på familjens gård i Simonstorp sedan.
Smörgåstårta, Rolands rulltårta, Karins bullar, Kronprinsessparets mazariner, sörjande men samtidigt glada och tacksamma människor. Prat om minnen av Cristian, många roliga och fina minnen.
Han var ett riktigt busfrö den killen, cirkusens lilla clown. Alltid glad och retsam, riktigt jobbig ibland, men en kille man aldrig kunde bli arg på. En kille som hela tiden hade glimten i ögat. En människa full med värme och omtanke.
Så minns jag Cristian, vila i frid.