Hela huvet stormar

Kanske borde tala om varför jag inte skrivit här på så länge.

I söndags dog min farfar.
Min fina farfar som plågats länge av cancern.
Han somnade in vid fyratiden natten till söndagen. Farmor låg bredvid honom i sängen därhemma tills han inte fanns längre.
Mamma ringde mig på morgonen för att berätta vad som hade hänt. Gud vad jag har gråtit.
Visste att han inte hade långt kvar, men trodde inte att det skulle gå så snabbt. Han kunde väl fått vara kvar över julen, åtminstone.

Det känns helvete att sitta här i Göteborg och inte kunna göra någonting. Inte vara där, med  familjen. Visst har vi pratat mycket i telefon, men det blir ju aldrig riktigt samma sak.
Men på ett sätt är jag glad jag aldrig fick se honom ligga där blek med slutna ögon i sängen. Det är inte den bilden jag vill minnas.

Det här minnet är bättre, glatt.
Sist jag var där, 26 november. Farfar orkade i alla fall flytta sig från sängen till soffan, orkade ligga och titta på bilder, orkade prata, orkade skratta. Nog de sista bilderna av honom. Så glad att jag hann vara där, få ett fint avslut.
Det enda som var jobbigt då var att se hur hans kropp tynat bort. Min annars lite kraftiga farfar var det bara skelett kvar av. Där magen annars spännt ut hängde tyget löst. Benen var som pinnar. Hemskt att se.

Stor skillnad från här, två månader tidigare.
Här hade han i alla fall kraft nog att gå korta sträckor på stan. Titta på kaktusplanteringen och äta glass. Kika i affärer vid Knäppingsborg.

Eller här, på min brors student i juni. Här var han med hela dagen, stod och väntade länge och gick rätt mycket. Här ser han ut som han alltid gjort. Inte sådär sjukligt mager så man blir rädd. Ett halvår och människan finns inte mer.

Imorgon åker jag till Norrköping. Blir skönt att komma hem till familjen.
Julen blir inte riktigt som vi tänkt, men det ska vi nog klara ändå.
Hoppas att jag ändå kan glädjas och få en fin julafton på något vis.
Klapparna jag tänkt ge honom får han aldrig se.