Hela huvet stormar

Idag kom jag åter tillbaka till skolfotot.
Men tro nu inte att jag har börjat arbeta som fotograf igen, nä nu var jag istället med på bild tillsammans med barngruppen. Kul!

Började längta lite efter att ta kort igen.
Säga och göra tokiga saker och få ett stort gäng från början blyga barn att vika sig av skratt. Härlig känsla!

Jag märkte dock av nackdelarna med yrket ganska snabbt.
Fastna i bilköer och komma försent, blixtar som krånglar och upprepning av samma ord när man får brist på roliga kommentarer. Den här fotografen var himla bra och det verkar som att alla barnen såg glada ut på sina kort, men hon sa "tjusig" vart tredje ord ungefär.
"Vilken tjusig klänning du har, å så tjusig du är idag. Kan du kasta den här bollen till mig? Tjusigt!"
Lite irriterande efter 25 ungar. Just det ordet också.
Har knappt aldrig hört någon förutom 60-plustanter använda det förrut.
Men annars så; duktig tjej med Ketchupkossan och potatismosefternamnen!

Det var intressant att se det hela från ett annat håll med. Stressen när fotografen inte är på plats i tid och krångel och ovisshet vad det gäller syskonbilder. Föräldrar som har lediga och sjuka barn och försöker pussla ihop tillvaron så att de kan komma någon timme och vara med på kortet. Sådant man inte märker av när man själv är fotograf.

Fick ta ett eget porträtt med. Förstår inte riktigt vad de ska med det till, men det får väl sättas upp i hallen när jag är där eller något...