Hela huvet stormar

Det gick hur bra som helst att jobba idag och jag behövde inte byta en endaste bajsblöja!
Score!
Jag ägnade dagen åt att bygga en lååång tågbana och fick ungarna att verkligen tänka efter hur de skulle göra för att få den ena änden att gå ihop med den andra. Kul att utmana dem lite, ställa frågor som "Hur ska vi göra nu då så att den inte svänger in i väggen?" och "Hur kan vi bygga en bro så att rälsen går över här?". De andra fröknarna blev förvånade att barnen ville leka med tågbanan så länge. De brukar ge upp efter ett par minuter, så jag tror att jag lyckades bra med att göra det intressant!

Sedan byggde vi torn och räknade klossar och så lyckades jag lära tre treåringar att göra kullerbytta i soffan. Tillsist klarade de av det helt själva och ville bara göra mer och mer och mer tills det var dags att äta mellanmål. Galet hur mycket energi barn kan ha!
Annars har jag tagit fart på gungor och lekt i lilla huset ute på gården. Barnen tyckte att det var hur roligt som helst att jag var alldeles för lång för att kunna stå rakt där inne. Jag fick mest ont i ryggen...

Jag känner att jag blir säkrare och säkrare i rollen som förskollärare.
Idag försökte jag verkligen lära dem något i varje moment när vi lekte.
Nu när vi håller på med matte-, läs- och skriftsspråksinlärning blir man mer uppmärksam på och tar tillvara situationer som dyker upp.
Bara sådant enkelt att räkna klossar, räkna barnen på gården, läsa på alla tågrälsbitar som var märkta med avdelningens namn, prata om färger och former, högt och lågt, långt och kort, hålla igång ett samtal vid matbordet... Ja, det finns hur mycket som helst man kan göra.

En av fröknarna frågade hur länge jag hade pluggat, och hon blev förvånad när jag sa att det var första året.
"Oj, vad duktig du är redan!" sa hon.  "Kom gärna tillbaka hit någon mer gång!"
Åh, vad man blir glad av att höra sådant!