Hela huvet stormar

Har ju knappt skrivit något eller lagt upp några bilder alls här från veckan i Norrköping.
Har verkligen inte hunnit med.

Men nu så!
Vi kan ju börja med begravningen.
Begravningen av min fina farfar som gick bort i cancer natten till den 19:e december.

Jag och pappa åkte hem till farmor på morgonen för att hämta allt som skulle med till Söderledskyrkan några hundra meter bort. Kyrkan där jag, även om jag inte vill kalla mig för troende, har tillbringat mycket av min barndom och fredagkvällar i kyrkans tonårsgrupp. Kyrkan där man känner sig lite som hemma. Kändes fint att vara där.

Dukade långbord och ställde upp dricka och fika.

Farmors och farfars bröllopsfoto. Faktiskt första gången jag fick se ett kort på dem när de är så pass unga. Blev lite förvånad. Så annorlunda. Har aldrig tidigare kunnat ha en bild i huvudet av hur de skulle kunnat se ut och vara som unga. Så fina de var!

Så var det dags för begravningen och hela släkten på pappas sida kom till kyrkan.
En del fastrar, farbröder och kusiner hade jag inte träffat på flera flera år, så det var lite märkligt. En del kusiner hade blivit så stora! Kände knappt igen dem!

Vi satte oss i bänkarna och så kom prästen in. En präst jag faktiskt känner, en kompis pappa. Eller, jag och Mose  umgicks en hel sommar för ganska många år sedan och alla fredagar i kyrkan under tonårstiden. Hade ingen aning om att Jonas skulle vara präst, men det kändes så personligt och bra att han höll i begravningen.

Det var inte alls så hemskt som jag hade väntat mig. Självklart är jag riktigt ledsen att farfar inte finns längre, men jag tror att jag på något vis har accepterat det nu. Grät en skvätt först efter att jag lagt min bukett på kistan och det spelades Hallelujah på pianot. Då kom känslorna. Min pappa, bror, en kusin, en farbror och två män till bar ut kistan till begravningsbilen. Så fint och hemskt på samma gång.

Alla släktingar hade lämnat så otoligt fina blomseruppsättningar.


Det blev varsitt arrangemang per familj. Det här var vår bukett.


Sen blev det dags för fika.
Det är underligt det där, hur man ändå kan vara glad och ha det riktigt trevligt.
Fika, prata, umgås, titta på gamla bilder i fotoalbum som stod framme, skratta åt tokiga minnen. Det kändes riktigt bra.