Hela huvet stormar

Shit så himla onödigt stressig morgon!
Upptäckte på spårvagnen att jag inte hade månadskortet med mig. Helvete!  Hoppade av då av vid nästa hållplats och stod där någon minut och dividerade om vad tusan jag skulle göra nu. 

Det har varit alldeles för mycket kontrollanter på sista tiden för att jag skulle våga åka utan att betala och med sms-biljetter blir det sisådär 100 kr i onödiga utlägg för att ta sig till och från grannkommunen och hem från träningen ikväll. 

Så jag sprang hem till lägenheten så fort att det kändes som att jag skulle svimma, magen explodera och halsen torkas sönder. Uppför långa backen, de 87 trappstegen och hela gångbanan, hittade spårvagnskortet i en byxficka och rusade sedan tillbaka till hållplatsen igen. Kastade mig in i 10an precis innan dörrarna stängdes. Andades häftigt medan svetten rann och stressen gjorde det omöjligt att koppla av ens en sekund på hela vägen in till stan. 

Framme vid Lilla Bommen ser jag bussen jag ska byta till åka ifrån hållplatsen. Så. Jävla. Typiskt. 

Men jag ger mig inte. Jag kastar mig av spårvagnen, rusar ifatt bussen och hinner fram i sista sekund. Jag kan knappt fatta det. Jag hann! Slapp känslan av att känna mig helt värdelös om jag hade missat bussen och kommit en kvart för sent. Men jag hann. Ska hädanefter alltid se till att ha spårvagnskortet med mig!