Hela huvet stormar

 

Nu sitter jag på ett tåg till Stockholm. Först väntar en natt på hotell och sedan bär det av mot England i tre veckor. Som tidigare nämnt ska jag vara aktivitetsledare för STS-språkresor och hålla i allt det som eleverna gör utöver sina tre timmars lektioner om dagarna – utflykter, shoppingturer, sportaktiviteter, lekar, disco, kvällar på stranden… ja, allt kul som man kan tänkas hitta på.

 

Från Arlanda flyger jag och en annan ledare som ska till Bournemouth, med 41 elever mellan 13-18 år. Sedan har jag ensamt ansvar för mina 15 elever i London under hela fredagen. Gosh. Jag och 15 ungdomar i stora storstan.

 

Det är tur att jag har varit i London tre gånger de senaste två åren, annars hade jag varit dundermeganervös. Jag känner mig faktiskt hemma där. Jag har mina promenadstråk, favoritparker, hittar till all den billiga shoppingen, känner till marknader där man kan fynda souvenirer och god mat. Jag vet bra vägar att gå för att se Big Ben, London Eye, Trafalgar Square och Buckingham Palace. Så sightseeing i London borde inte bli några problem om ingen av ungdomarna får för sig att försvinna iväg på egna äventyr…

 

 

På upptäcktsfärd i London med min australiensiska vän Bianca.

Med Jossan på restaurang i Southampton.

 

 

På lördag kväll tar vi bussen till Portsmouth och färjan över till Isle of Wight. Sedan väntar 20 förhoppningsvis riktigt härliga och spännande dagar på ön. En liten plutt-ö (ca 3 mil på bredden) med 140 000 invånare:

Southampton har jag med besökt tre gånger för att hälsa på Jossan, så vill ungarna ha lite bra shopping vet jag var det finns!

 

Jag är på ett sätt livrädd inför den här uppgiften samtidigt som jag vet att jag ha klarat av riktiga utmaningar förr. Som mitt första uppdrag som skolfotograf där jag körde upp till Falun alldeles ensam för att fota alla elever i en hel skola på en dag. Eller att åka till Australien för att bosätta mig där i några månader utan att veta vad som väntade. Eller att göra något så livsfarligt som att hoppa fallskärm. Eller att flytta till Göteborg och börja en utbildning utan att knappt känna någon i staden. Eller att jobba som vikarie och komma helt ovetandes om någonting till nya klasser gång på gång och fixa det riktigt bra.

 

Så jag klarar nog det här med. Även om allting blir helt tokigt så brukar det mesta lösa sig någorlunda bra tillslut. Nu har jag varit på möten och läst flera hundra sidor med information, så jag känner mig väl förberedd. Jag hoppas på att ingen super sig full och behöver skickas hem. Jag hoppas på strålande solsken och glada miner under hela vistelsen. Jag hoppas lära känna underbara ledare och ungdomar. Jag hoppas på att lära mig en massa och bevisa att jag klarar det här jobbet alldeles utmärkt så att jag får jobba även nästa år. De som varit ledare ett tag får nämligen åka till Malta, USA, Australien, och Japan. Det vore något!

 

 

Har jag möjlighet att använda internet ska jag verkligen försöka uppdatera bloggen. 

Ett bättre sätt att minnas en resa finns knappast.