Hela huvet stormar

Uppträdde på Kanongalan idag, anordnad av Klara och Karin i klassen och några fler Finspångstjejer.
Det är inte varje dag man delar loge med en Idol-deltagare! En bra sådan dessutom. Christoffer Hiding var förvånansvärt trevlig och hade inte hunnit bli en sådan där kändissnobb ännu. Han blev till och med väldigt glad när han fick låna en penna av mig. Han repeterade för fullt och missade vårat voltnummer. Det blev lite snack med honom i pausen.

- Christoffer! De letar efter dig!
- Haha, vilka då?
- Karin eller vem det var, de som anordnar det.
- Jasså, ville de visa mig pizzan?
- Haha, nej, det vet jag inte. De undrade vart du var bara.
- Okej, men jag är här! Det vore synd om jag hade kommit bort. Förresten, har de där cirkusgrejerna varit?
- Jaa.. vi har uppträtt med vårat voltnummer.
- Åh, synd. Det hade jag velat se.

Då borde han inte repeterat så mycket kanske... haha, men han var som sagt väldigt lätt att prata med och gjorde ett riktigt bra framträdande.



Handstående-Elin var med, hon verkade väldigt stressad. Hon kom en kvart innan sitt nummer, precis från ett annat uppträdande. Direkt efter hennes uppvisning, lika bra som alltid, drog hon vidare till nästa. Det lät väldigt jobbigt, speciellt när hon hade överansträngt sina vader och fick skitont av att gå.



Vårt nummer gick bra trots en vädigt liten scen, så att vi var tvungna att ta bort och göra om en massa trick. Hela galan var riktigt lyckad tycker jag! Bra artister och bra ordnat alltsammans. Bara det att alla artister fick stå kvar skitlänge på scenen och höra allas lottnummer ropas upp efter vi hade fått våra blommor. Vi fick stå och se glada ut ett bra tag där. Jag glömde kvar min blomma också, äsch, det var roligt ändå!

Ickapicka, Marcus, Dylan och jag var skyltdockor idag. Jag och Icka körde utan solbrillor så det fick bli stirröga. En massa barn kom fram och visste inte riktigt om vi var verkliga eller inte. En unge petade på mig till jag skrattade. Då visste hon.
- Haha, hon bytte min!

En mamma gick förbi med ett bäbisbarn som såg helt vettskrämt ut.
- Min dotter är så rädd, kan ni inte röra på er så hon ser att ni är verkliga. Jag skrattade, Icka vinkade. Dylan fortsatte stirra och vägrade röra på sig. Ungen gallskrek.

Vi var tydligen duktiga. Hoppas det blir nån mer gång, för det var roligt.


Haha, Icka är så söt och står på tå för att bli lika lång som mig.
Man såg en aning gravid ut i de där kläderna...

Föreställningen gick riktigt bra. I alla fall mina nummer, de andra vet jag inte så mycket om. Jag provade att ta Malins astmamedicin innan voltnumret, det gick mycket bättre den här gången. Slapp bli snustorr i halsen och andas jättedjupt utan att knappt få luft. Jag som trodde att jag hade jättedålig kondis, det var ju tur. Jag brukar inte klara en enda volt riktigt bra i numret, eftersom det blir alldeles för jobbigt och jag har ingen kraft kvar efter halva. Nu satt nästan allting.

Olana gick jättebra det med. Alla klarade alla pyramider och det var grymt roligt. Hella och Anita var där och tittade, det var länge sedan man såg sina gamla tränare.

Jag, Lovisa, Becka och Petter roade oss lite med kameran efter föreställningen.




Lovisa flyger!


Lovisa tar ett skutt!

Cirkusföreställning igår på Skandiateatern! Cirkus Morpheus.
Dagen började helt fruktansvärt. Alldeles för lite sömn, efter evighetslångt fix med Ottenbilderna och sänghoppning halv sex. Det blev i vilket fall färd ner till staden med bilen.

Jag ställde mig utanför teatern kvart över tre eftersom vi skulle samlas där runt tre. Porten var låst. Jag väntade ett tag. Bankade på dörren. Väntade. Ryckte i dörren, knackade, bankade. Ingen kom och öppnade. Jag min dumjävel har tappat bort mobilen, så ringa kunde jag inte göra. Väntade i en halvtimme. Fick lite panik, gav upp och begav mig bort till bilen. åkte bort till Becka för att låna telefon. Becka var inte hemma. Åkte tillbaka igen, bankade, väntade en kvart. Ingen kom. Visste inte alls vad jag skulle göra, vågade inte fråga någonn om telefon. Jag gick bort till Lilla Teatern och frågade om de visste hur man kom in. Hon var surbulla och ville inte hjälpa, hade ingen aning, frågade ingen annan. Sen kom jag på att de kanske har någon telefon i nån affär. Gick in på Pressbyron och där kunde man ringa ett samtal för en femma. Lycka! Jag ringde mamma, eftersom jag inte kan några mobilnummer. Pappa ringde Linda från mobilen och hon kom och öppnade åt mig. Jag var ledsen, jag var trött och frusen. Över en timme hade jag stått där och bankat. Fan.

Jag har kommit på att när jag väl är sur så är det jäkligt svårt att få mig på bra humör igen, Anna klarar det bäst. Omvänt går det ganska fort. De andra hade hunnit gå igenom hela föreställningen, det kändes som att jag inte hade någon koll. Men det gick bra tillsist!

Det blev läskig sminkning och ombyte av kläder, uppvärmning och Lindas hysteriskt nervösa väntan på publiken och oro att vi inte skulle hinna. Men vi hann och det blev en jäkla bra föreställning! Jag fick agera svävande dam och höll på att ramla i backen, gjorde volter och fotade de andra. Det var nästan fullsatt och en jäkla bra publik! Otroligt mycket applåder och en massa bra posetiv respons efteråt. Det kändes skönt att allt var över, men vi gör nog om det!