Hela huvet stormar

Jag svettas ihjäl här.
Nu blir det stranden!

Jag vet inte var jag ska börja.
Jag ångrade mig.
Nu har jag ett jobb igen!

Vi tar det från början.
I torsdags var jag med Nathan, en av ledarna och en av de bästa bland säljarna. Jag ville kolla på när han pitchade folk för att lära mig bättre, få tips på vad man kan säga från intruduktion till genomfört sälj.
Men han var för bra. Han lyckades övertyga personer som jag aldrig skulle kunnat sälja till. Pratade så avslappnat med dem. Jag började jämföra mig med honom. insåg att jag aldrig kommer att bli så bra.

Sen var det min tur att prata med folk, men jag blev så himla nervös. Tycker inte om att ha någon som tittar på och kritiserar. Det låste sig. Jag ville inte mer. Jag blev ledsen.
Sen började jag tänka på om det här verkligen var ett jobb för mig. Vi pratade igenom allting. Jag visste inte hur jag ville göra. Jag ville inte ge upp allt, trivs jättebra med alla som jobbar där, men plötsligt kände jag att jag inte skulle klara av det. Att jag pressade mig själv för mycket. Jag blev så osäker. Han tyckte att jag skulle åka hem, att jag inte borde jobba kvar om jag inte mådde bra av det.
Så jag åkte hem. Allt kändes bara tomt och komstigt.

Igår var jag runt på stan och delade ut CV igen. Allt kändes hopplöst. Varför skulle någon vilja anställa mig nu om de inte velat göra det under de två senaste månaderna? Speciellt inte när jag bara kan stanna där en månad. Drar ju till Melbourne sedan.
Hela dagen gick jag bar omkring. Det var tråkigt att bara vara borta från jobbet en dag. Blev helt rastlös.

Så jag har tänkt en massa.
I morse pratade jag länge med mamma i telefonen om alltsammans. Hon tyckte att jag borde försöka igen.
Jag har ju inte ens jobbat där två hela veckor. Man kan inte bli bäst på två veckor. Det går upp och ner tills man lär sig ordentligt. Det vet ju jag med. Egentligen. Bara det att jag vill vara bäst från början.
Jag kan inte bara ge upp. Nu har jag äntligen börjat träffa lite roligt folk och det var ju därför jag ville börja jobba från första början.
Jag tänkte på allt jag missar; roliga grillfester, "The Rally"- en stor gala med landets bästa säljföretag, roadtrips...
Pengar har jag så det räcker ändå. Så egentligen gör det väl inget att jag inte tjänar sådär jättemycket, bara jag har något att göra om dagarna. Blir jag bättre på säljandet kan jag faktiskt tjäna jättemycket. Bonus.

När jag började med skolfotot kändes det lika tungt som det här. Tänkte på att sluta flera gånger. Men jag kämpade mig igenom det första jobbiga, när allt är nytt och man inte kan någonting. Tillslut blev jag en av de bästa.
Jag vet att jag kan vända det dåliga och bli bra.

Så jag begav mig till kontoret i morse. Pratade med Nathan och förklarade allting.
Vi kom fram till att jag skulle försöka igen. Att jag har potential.
Så på måndag börjar jag igen! Nu fasen ska jag ge 100%. Känns bra!

Jag börjar redan ångra mig över jobbet lite. Att jag sa upp mig alltså.
Eller jag vet inte.
Nu måste jag ge mig ut och söka jobb igen. Som jag gjort de senaste två månaderna utan att få något.
Men hela veckan när jag har jobbat så har det inte känts rätt. Det har inte varit alls kul, förutom innan och efter jobbet och på lunchrasterna. Det räcker inte. Jag tjänade ju knappt något heller.

Jag är inte typen som brukar ge upp i första taget. Går något dåligt så kämpar jag tills det går som jag vill. Förutsatt att det jag sysslar med är kul. Är det inte roligt så är det inte så mycket mening att kämpa. Än mindre när man inte mår bra av det man gör.

Jag har alltid haft svårt att prata med folk. Det kommer inte naturligt för mig. Jag blir ofta tyst och vet inte vad jag ska säga. Jag gillar verkligen att prata och ha kul med människor jag tycker om, men jag är sällan den som driver på samtalet. Jag behöver någon som ställer frågor och kommer på nya ämnen att prata om. Då kan jag ha hur mycket som helst att säga.
Det är inte det att jag är blyg, utan det är så att tankarna och orden bara tar slut ibland. De behöver fyllas på av någon annan.

Jag tänkte att det skulle bli bättre av jobbet. Att det skulle gå lättare om jag blev tvingad att prata med en massa människor. Kanske lite.
Ibörjan vågade jag inte gå in och prata med någon i affärerna, visste inte vad jag skulle säga. Jag var tvungen att skriva ner min "pitch" så att jag visste ord för ord vad jag säga när jag skulle sälja. Efter ett tag vågade jag gå in och prata om jag hade min ledare med mig, som fick backa upp och rätta till om något blev fel. Dagen efter så klarade jag av allt själv på egen hand, men jag var fortfarande väldigt osäker.

Det kändes bättre efter första veckan, men jag kände mig ändå inte säker. Det var inte roligt.
Så även om jag vågade mer och mer så kom jag tillslut fram till att det här inte passade mig.
Så var det med det.
Om jag gjort rätt återstår att se. Hoppas på ett bättre jobb.

I måndags var det Australia Day, firas betydligt mer här än Nationaldagen där hemma, med festligheter och event över hela landet!
Klara, Karin och Sara bytte hostel och hade sig till sent på eftermiddagen, så jag och Emelie fick roa oss själva i Hyde Park.
En snygg hatt fick jag på mig och en väldig massa gratis snacks åkte ner i väskan...

Lars T?
De hade en utställning med Landrovers och en massa andra bilar från Hyde Park ända ner till hamnen.


Gammal brandbil.

Massvis med folk köpte grillmat i Hyde Park.


Vi begav oss ner till hamnen för att kolla på båtrace.



Sjukt mycket folk hade samlats för att se målgången under bron. Det var valdigt segt och väldigt tråkigt. Jag förstod inte vem som vann, när racet var slut eller om det ens var ett race över huvud taget. Det gick så himla långsamt!

En del gick in för en riktigt Aussieutklädnad mer än andra...
Det här gänget räknade alla som fotade dem. Klart man ställer upp på ett kort!

Tillslut kom Klarin och Sara, men lagom tills det började regna...
Vi hamnade på McDonalds igen. Köpte 30 cents mjukglass (1,60 kr!) och kollade på gamla studentfilmer på mobilen.

Det blev lite äckliga foton med mobilen med.

Vi hade tänkt gå ner till Darlig Harbour där det skulle hända massa roliga saker hela dagen och titta på fyrverkerier på kvällen, men regnet förstörde alltsammans. Elakt!

Fina shoppingcentret Queen Viktoria Building hann vi visa dem i alla fall.
Tyvärr var alla butiker stängda... Men häftigt att gå runt där inne när det var helt öde!

De gigantiska klockorna.



Det otroligt fina taket och trapphuset med kyrkfönster.


Saker jag ville visa i Sydney som vi inte hann med på grund av jävla regoväder hela dagen och.. ja för kort om tid helt enkelt:

Gångvägen över Harbour Bridge, superfin utsikt! Luna Park (nöjesfält som vi ännu inte hunnit besöka), Taronga Zoo, den enormt stora och fina Royal Botanic Garden med alla blommor och fladdermöss, Darling Harbour och Circular Quay på kvällen, vår strand och klipporna i Maroubra när det är fint badväder, Oxfordstreet, Chinatown, Paddy's Market...
En massa saker! Men de fick se en del i alla fall och verkade nöjda och glada ändå.

Åh, vad trevligt!

I tisdags drog de iväg på surfingtripp upp till Byron Bay och jag hoppas verkligen på bra väder för dem med massa sol och bra vågor!
Lycka till med surfingen tjejer!

Det är bara att inse - man kan inte vara bra på allt. Man kan inte tycka att allt är roligt.
Alla klarar inte av att höra 50 "NO!" och "I'm not interested!" om dagen.
En del gör det. Jag gör det inte.

Även om jobbet inte gick så bra som jag hade hoppats på, så förde det ändå med sig en hel del positiva saker.

Jag lärde mig en massa om kreditkort och säljteknik som jag absolut inte hade någon aning om förut. Jag visste knappt vad ett kreditkort var och ännu mindre hur man sålde dem...
Olika sätt att övertyga kunder och få dem att svara som man vill kommer jag defenitivt att ha nytta av i framtiden!

Dessutom fick jag träffa och jobba tillsammans med en massa härliga personer! En jäkligt snygg brasilianare som började idag till exempel...Hade varit kul att lära känna dem ännu bättre.
Jag gillade allt runtikring jobbet, men inte själva jobbet. Kul att bara hänga på kontoret och prata med alla trevliga människor, ta en öl efter jobbet och snacka skit på tåget. Jag kanske kan smyga mig in på den irlänska puben där folket brukar hänga ändå... Så får det bli!

Tisdagens team:

Min väldigt roliga rumänske ledare Stefan och en ny indisk kille jag inte minns namnet på...

Härliga Holly från England.

Man får saker lite här och var. Gratis pizza, klubba och här, gratis glass.
En mycket fin glass med mycket fint namn!

Jag har sagt upp mig.
Så var det slut med det jobbet.

Det fungerade inte. jag kunde inte lura mig själv mer. Jag är inte säljtypen, kommer aldig att bli.
Jag kunde inte prata med folk på det sättet, jag kände mig osäker och blev nervös, hakade upp mig och visste inte vad jag skulle säga. Ibland flöt det på bra, men bara om personerna följde mitt "manus" och svarade så som jag tänkt mig att de skulle svara. Då är jag bra på att sälja. Men det händer ju inte så ofta.

Jag är inte så öppen som person som man behöver vara. Klarar inte av det där enkla småpratet som får kunderna att känna sig bekväma, som att man pratar med en vän. Jag kan inte låtsas att folk jag aldrig har sett förut är mina vänner.

Jag pressade mig själv för mycket, mådde inte bra av det. Det här var inte min grej, men jag gav det en chans i alla fall. Två veckor, men nu får det räcka.
Senaste veckan har jag bara sålt ett kreditkort. Visserligen jobbade vi inte i måndags (Australia Day) och nu är det torsdag, men ett sälj är ändå för lite på tre dagar. Dessutom var det ett Silver Card som bara ger mig 40 dollar.
Jag har ingen lust att jobba från 8-18 för 200 kr.
Totalt blev det sex sälj, 290 dollar, så helt förgäves var det inte! Nu skrattar vi och är glada istället!

Jag vill jobba på dagis! Det vet jag att jag klarar av.
Man jag har redan sökt en massa dagisjobb. Det verkar som att alla kräver erfarenhet och utbildning. Erfarenhet av jobb med barn har jag ju, men det verkar inte räcka ändå.
Om jag bara lyckas komma på en intervju så vet jag att jag kan få jobbet! Om de ser mig med barnen, för jag vet att barnen gillar mig!
Jag är bra på att trösta, bra på att övertala och hålla ordning på dem, bra på att få de att skratta. Jag älskar att leka med dem, sitta och pyssla och berätta sagor.
Barnen tycker om mig! Och de visar det, det är det som är så härligt.
Ååååh. Jag vill!

Sorry att jag inte har skrivit på 100 år, men det har haft fullt upp.
Imorgon ska jag skriva ordentligt. Nu ska jag sova!
Läs Emelies blogg om ni vill veta vad vi har haft för oss!
Puss & Kram!

Något är fel på Emelies och Klaras fötter!

Jag måste säga att Emelie var något bättre på att gå sådär...
Klara böjer lite väl mycket på benen. Mer som en gubbe som skitit ner sig.

Kinesisk nyårsmarknad!
Första februari går vi in i "The year of the Ox". Kineserna firar för fullt hela veckan, vi passar på att provsmaka mat och skaffa oss finfina tatueringar...

Sugen på vattenmelon? Jag vill med kunna skapa såhär fint!


Fina röda lyktor överallt.

En massa stånd med roliga kinesiska prylar och godsaker.

Vi köpte dumplings. Goda degknyten med kyckling- och svampfyllning.

Goda kex och fin kalender. Kalenderna var på kinesiska, så så mycket använding för det kommer jag nog inte ha, men fin var den i alla fall.

Snygga kinestanter som skulle uppträda på scenen sedan. Dansade säkert.

Här håller de hus.

Jag tatuerade mig och fick fina minnen från barndomen. En sån där gnuggis nämligen.

Kinesiska drakar uppträdde på scenen. Häftiga!
Se videoklipp här:

Drakdans! På påle!

Det var en trevlig marknad! Kul att gå runt och känna på kineskulturen lite.

Stackare. Måste vara varmt!

Paddy's market. Handlade lite frukt och kycklingfärs.
Sen bar det hemmåt för städning innan Klarin och Sara kom på besök.
Resten vet ni ju redan.

Kinesmarknad vid Central station idag! En massa gratis grejer passade vi på att sno åt oss och mumsa på.
Uppträdande av kinesiska drakar på scenen... blider får ni imorgon!


Besök i vår backe!

Karin vädrar rumpan? Sara sover.
Det blev häng på gräsmattan vid stranden. Det blåste och var kallt.
Vi ville bada, men vädret var emot oss. Imorgon kanske, om det inte regnar.
Men det var nästan skönare såhär än igår när det var över 40 grader!
Då skulle man kolla på skor minsann...

Jag bad Emelie göra en häxpose. Hon blev kanin.

Plötsligt hände något konstigt med Emelies ben!

Något magiskt vred även Klaras ben utåt!
Balansen blev lite svårhanterad. Som två små fullisar vinglade de omkring, stackarna.



Vi begav oss till lägenheten för att laga hamburgare och.. äta dem!
Gött. 10 kr. Bra.
Hamburgerbrödet var mjöligt och vi blev till små bagare runt munnen. Sött.

Jag förstår inte riktigt vad vi sysslade med hela dagen, men vi hade det bra minsann!
Imorgon blir det visning av Operahuset och annat trevligt i Sydney.
Godnatt.

Det blev ingen utgång. Som vanligt.
Bussarna förstörde för oss igen. Sista bussen till Rozelle gick kl 1, så det var inte så mycket mening att gå ut att festa.
Det fick bli häng på McDonalds istället. Fair enough.

På dagen fick jag leka guide åt tre vilsna Finspångstjejer. Så slapp de vara riktigt lika vilsna som vi var första veckan.
Men det blev inte så mycket till guidning, för Klara ville mest titta på skor.
Så ja, en skoaffärsguidning blev det, plus TravelBugs för gratis internet och bokning av surftrip för tjejorna.
På tisdag drar de igen. Surt.

Det blev 4-dollars Thaimat till lunch. Eller lunch och lunch. Klockan var fem. Jag var svinhungrig.


Jag syns.

Jag fick leka lite tolk i Vodafone-affären också.
De skulle fixa med australieniska nummer, men förstod inte alls vad han i kassan sa. Tyckte att han pratade snabbt och konstigt, så jag fick översätta.
Det tar ett tag att komma in i den Australieniska dialekten. Fattade ingenting i början, men nu går det prima!
Mitt jobb har nog gjort mig bättre på engelska. Bara av att prata mycket så flyter allt på mycket bättre. Nog om det.


I Darling Harbour blåste det så mycket att man knappt kunde stå upp. Vi for runt som små vantar. Wiii!


Cärin, Maoa och Clära.


Darling Harbours shoppingcentrum hade öppet till 21. Mer skoletande.
Klara var seg i affärerna. Stannade kvar i varenda butik i 100 år fast allting var alldeles för dyrt.
Tillslut blev det ett par kilklackskor på Rubi. Rubi kan man alltd lita på.
Man kan lita på pissdålig kvalitet, men man hittar alltid något superbilligt och snyggt. Hurra!


Karin, Moa, Sara, Klara.
Emelie räddade barn vid IKEA.

Tjockisaborginer spelade diggeridoo vid Darling.

Någon sorts stor konferens vid ingången till shoppingcentrumet. Folk överallt.
Vi fattade ingenting.

Ful.

Sen kom Emelie, som visst inte fastnade på bild någonstans, och så hamnade vi tillslut på McDonalds för snack och äppelpaj.
Väldigt kul att träffa Finspångarna igen, men det hade såklart vart ännu roligare med lite utgång på det!
Men man kan inte få allt...

Snart bär det av in till staden för att möta Klara, Karin och Sara. Rundvisning i Sydney får det bli.
Emelie jobbar den lille lymmeln, så henne får de träffa senare.
Kameran får hänga med, så det blir en hel massa bilder under dagen!

Mors.

FunFriday idag!

Så imorse fick vi ett varsit tomt A4-papper som vi sedan skulle gå ut och sälja på stan.
Få folk att betala så mycket som möjligt för det.

Jag vek en ask av mitt papper, lyckades få 20 cent av en kille, men han ville inte ha min fina ask... Dumming.
Bäst var Ana som på något sätt sålde sitt papper för 12 dollar!, 66 kr, på 10 min!
Hon skulle lätt kunna jobba heltid med att sälja papper och tjäna en förmögenhet!

Vi la alla pengar i en hög på golvet, sedan vet jag inte alls vart de tog vägen...
Skulle behållt mina 20 cent själv.

Jag försökte sälja kreditkort till en kille i en mattaffär idag.
Han frågade vad jag kom ifrån. "Sweden", sa jag förstås.
"Ahh, are you a rasist?"
"Sorry?!"
"I've heard that everybody is rasists in Sweden."

Bra rykte där Sverige. Bra.
För det stämmer väl inte? Längre.
Jag skulle inte kalla mig själv rasist i alla fall.
Har skrattat loss hela dagen med en svart Kenyan och en Indier. Sköna killar!

Rasist-Moa, Lennard och Mukul ("Muckchull").

Idag hände något helt sjukt!

Jag åkte till Rozelle idag, en förort ungefär 30 minuter från Sydney city.
Lyckades inte sälja någonting idag, så jag var bara less på allting och satte mig ner mot en husvägg för att vila ett tag.

Plötsligt säger någon "Är det där Moa?!"
Jag rycker till, undrar vem fasen som vet vad jag heter!
Så står Klara, Karin och Sara där! I Rozelle!
Vad är oddsen för att de bokat ett hostel i en liten förort utanför Sydney, att jag blir skickad dit för att jobba och att de går förbi när jag inte är inne i en affär, utan sitter ute på gatan?
Läskigt. Men kul!

Nu är de här i alla fall. De ska nog stanna här i en vecka, för att hinna fixa med bank och taxfilenummer och sådant.
Man behöver en adress som allt ska skickas till nämligen.
Så imorrn får vi ta och visa dem Sydney och parta loss i Kings Cross!
Toppelitopp! Idag ska de få vila ut efter flygresan...

Imorgon kommer Klara, Karin och Sara till Sydney!
Roligt! Jag har längtat efter dem minsann!

De ska visst bara stanna i Sydney i tre dagar. Dummingar.
Vi vill ha sällskap här läääänge!

Får se om vi kan organisera ihop så att vi kan resa ett tag tillsammans senare. Det vore riktigt roligt!

Den här grejen ramlade ut ur min mun när jag åt majskolv.

Jag hade ju tandställning i underkäken förut.
Den där metallsaken limmade de dit efteråt, på insidan av underkäkens framtänder, för att förhindra de från att åka isår eller något.
Vad fasen gör man åt det?

Jag kan ju inte sätta dit den själv direkt. Jag kan knappast åka hem till Sverige för att fixa det.
Undrar om det kostar något att få den ditsatt hos tandläkaren i Sydney.

Jag vet inte ens om det är supernödvändigt att ha den där. Jag måste ringa Folktandvården.
Usch! Orkar inte hålla på att fixa med sådan här. Tusan.

Emelie jobbar sent idag. Hon har inte kommit hem ännu, klockan är 22.20!
Köpcentrumen är öppna ända till 21 på torsdagar, hon jobbar från 8 tills de stänger.
Tur att jag inte behöver göra detsamma!

Ska passa på att titta på Andra Avenyn...

Majskolv med bacon, smör och ost. Nudlar och pesto till.

Jag glömde koka majskolven innan, men den smakade ju precis lika dant ändå!
Då vet jag det. Lättare att bara stoppa in alltsammans i ugnen.
Gott!

Idag fick jag ringa i klockan på kontoret, för jag lyckade minsann sälja till tre personer idag!
Yehoo! 150 dollar!
Gör man minnst tre sälj får man ringa i en stor klocka, och därmed få en massa applåder och "well done!" från de andra. Kändes bra!

Idag hade jag bra flyt på pratet och lyckades hitta rätt folk som var kvalificerade att sälja till.
Idag pratade jag med 48 personer (ja, jag räknade...), men det är en massa saker som de måste uppfylla:

- vara över 24,
- australiensiska medborgare, 
- tjäna minst 30 000 dollar/år, 
- inte redan vara kunder hos Citibank
- ha lån med pissig ränta (typ 18-20%) som vi kan föra över till ett konto hos Citbank och låta de betala av det på 6.9%, eller
- vilja skaffa ett kreditkort hos Citibank,
- inte blivit nekade kredit de senaste 9 månaderna eller ha någon betalningsanmärkning de senaste 5 åren,
- är de egenföretagare måste de varit det i minst 2 år...

Blöööh!
Så det är inte så lätt att hitta personer som passar in på allt detta.
Dessutom ska man försöka övertyga dem, på engelska, så ja är jäkligt stolt att jag lyckades sälja till tre stycken med andra ord. Första veckan!